Ah, äntligen jul! Den årstid när samtliga våra körer letar sig fram ur repetitionssalarna för att visa upp vad alla ”prille prolle” och ”signo-o-o-o-o-o-o-o-o-ore” har gjort för deras röster under året. Men det är inte alldeles lätt för körnoviserna i publiken att veta vad det är de ser och hör. Vi bjuder därför här på en liten humoristisk guide över de olika körtyperna och deras medlemmar:
Sopranen
Kvinnlig, med ljus röst och långa ögonfransar. Har körens lättaste uppgift, men anser sig ändå som lite förmer än de andra eftersom hon står i centrum. Har aldrig behövt lära sig läsa noter, eftersom hon ändå alltid får sjunga melodin. I allmänhet ett kvittrande men lätt högdraget sinnelag, som dock förvandlas till tårögt och fullständigt förvirrat de få gånger hon tvingas ge sig på något så svårt och förnedrande som att sjunga en stämma.
Alten
Kan uppfattas som sensuell, men är egentligen oerhört tråkig. Har ett ytterst begränsat tonomfång och protesterar högljutt om hon skulle tvingas sjunga något som är högre än ettstrukna e. Loj och sömngångaraktig på ett sätt som bara den som alltid får sjunga den mest entoniga och omelodiösa stämman kan bli.
Tenoren
Oftast liten och lätt överviktig. Intensiv, fjollig och bäst i kören på att läsa noter, vilket han utnyttjar genom att ständigt komma med besserwissriga påpekanden av typen ”ursäkta, men här står det faktiskt andantine och inte andante”. Gladare ju ljusare han får sjunga, och går nästan upp i limningen av lycka om han får ta till falsetten.
Basen
Oftast lång med oproportionerligt stort adamsäpple som hakan vilar på under de allra djupaste tonerna. Sävlig naturbegåvning som sjunger helt och hållet på gehör och sällan bryr sig om petitesser som skillnaden mellan forte och piano, eller att det låter snyggast om man sjunger i samma tempo som de andra. Tycker att tenorerna är bögiga, och trivs bäst när han får stå och mullra ifred med sina baskompisar.
Text efter Erik Ohlsson,
Östgöta-Correspondenten
Luciakören
Består av en lucia och nio losers. Tärnorna försöker dölja sitt hat mot sin överkvinna i luciaomröstningen genom att bjuda på ett så sammanbitet leende att bara konsonanterna hörs. Nu gör inte det så mycket, för det är mer stämningen än den musikaliska kvaliteten man strävar emot. Repertoaren är högst begränsad; stämsången sträcker sig möjligen till ett eller annat kanon.
Den åldrade manskören
Inte så vanlig vid jul, men brukar dammas av lagom till valborgsmässoafton. Har sjungit tillsammans sedan 1956, vilket syns på de gulnade studentmössorna. De likfärgade blazrarna byts dock ut så där vart tjugonde år, och färgerna är gula eller möjligen mörkgröna. Sjunger inget som kräver ansträngning, då risken för olika sorters infarkter är överhängande.
Studentkören
Försöker ofta vara rolig och lyckas ibland. Försöker ibland vara allvarlig och lyckas sällan. Repertoaren består delvis av klassiska jul- eller vårsånger, men signumet är de tokroliga arrangemangen på diverse millenniehits. Samt ”sjungom studentens” förstås.
Kyrkokören I (den klassiska)
Medelålder 64 år. Sjunger rent och snyggt, men ser ut som att de håller på att dö av tristess. Klädseln är likfärgade kyrkoklänningar, gärna i lila. Repertoaren är diverse religiösa segheter från medeltiden, företrädesvis på latin, men kören kan bjuda på en uppsluppen ”Det är en ros utsprungen” vid jul.
Kyrkokören II (den moderna)
Medelålder 37 år. Käck, glad och utan enhetlig klädsel. Lever under devisen ”alla kan sjunga” och låter därefter. Repertoaren består företrädesvis av afrikansk låtsasgospel med varannan vers på svenska och varannan på originalspråket. Vid jul blir kören lite allvarligare och kan stämma upp i en ”Bereden väg för Herran” i Karl Spoors dalaversion, med tveksamt resultat.
Kvinnlig, med ljus röst och långa ögonfransar. Har körens lättaste uppgift, men anser sig ändå som lite förmer än de andra eftersom hon står i centrum. Har aldrig behövt lära sig läsa noter, eftersom hon ändå alltid får sjunga melodin. I allmänhet ett kvittrande men lätt högdraget sinnelag, som dock förvandlas till tårögt och fullständigt förvirrat de få gånger hon tvingas ge sig på något så svårt och förnedrande som att sjunga en stämma.
Kan uppfattas som sensuell, men är egentligen oerhört tråkig. Har ett ytterst begränsat tonomfång och protesterar högljutt om hon skulle tvingas sjunga något som är högre än ettstrukna 
Oftast liten och lätt överviktig. Intensiv, fjollig och bäst i kören på att läsa noter, vilket han utnyttjar genom att ständigt komma med besserwissriga påpekanden av typen ”ursäkta, men här står det faktiskt andantine och inte andante”. Gladare ju ljusare han får sjunga, och går nästan upp i limningen av lycka om han får ta till falsetten.
Oftast lång med oproportionerligt stort adamsäpple som hakan vilar på under de allra djupaste tonerna. Sävlig naturbegåvning som sjunger helt och hållet på gehör och sällan bryr sig om petitesser som skillnaden mellan forte och piano, eller att det låter snyggast om man sjunger i samma tempo som de andra. Tycker att tenorerna är bögiga, och trivs bäst när han får stå och mullra ifred med sina baskompisar.
Består av en lucia och nio losers. Tärnorna försöker dölja sitt hat mot sin överkvinna i luciaomröstningen genom att bjuda på ett så sammanbitet leende att bara konsonanterna hörs. Nu gör inte det så mycket, för det är mer stämningen än den musikaliska kvaliteten man strävar emot. Repertoaren är högst begränsad; stämsången sträcker sig möjligen till ett eller annat kanon.
Inte så vanlig vid jul, men brukar dammas av lagom till valborgsmässoafton. Har sjungit tillsammans sedan 1956, vilket syns på de gulnade studentmössorna. De likfärgade blazrarna byts dock ut så där vart tjugonde år, och färgerna är gula eller möjligen mörkgröna. Sjunger inget som kräver ansträngning, då risken för olika sorters infarkter är överhängande.
Försöker ofta vara rolig och lyckas ibland. Försöker ibland vara allvarlig och lyckas sällan. Repertoaren består delvis av klassiska jul- eller vårsånger, men signumet är de tokroliga arrangemangen på diverse millenniehits. Samt ”sjungom studentens” förstås.
Medelålder 64 år. Sjunger rent och snyggt, men ser ut som att de håller på att dö av tristess. Klädseln är likfärgade kyrkoklänningar, gärna i lila. Repertoaren är diverse religiösa segheter från medeltiden, företrädesvis på latin, men kören kan bjuda på en uppsluppen ”Det är en ros utsprungen” vid jul.
Medelålder 37 år. Käck, glad och utan enhetlig klädsel. Lever under devisen ”alla kan sjunga” och låter därefter. Repertoaren består företrädesvis av afrikansk låtsasgospel med varannan vers på svenska och varannan på originalspråket. Vid jul blir kören lite allvarligare och kan stämma upp i en ”Bereden väg för Herran” i Karl Spoors dalaversion, med tveksamt resultat.