Vad gör en sopran till en sopran? Vad kännetecknar en äkta bas? Här kommer den ultimata guiden till de outtalade hemligheterna med en så kallad SATB-kör.
Först lite basics. En kör består i grunden av fyra stämmor: sopran, alt, tenor och bas – SATB, alltså. De två första är kvinnostämmor, de två senare sjungs av män. Så långt är alla med. Här kommer det ni däremot kanske inte visste:
Sopranerna
 Sjunger högst och tror därför att de äger hela världen. De har längre hår, snofsigare smycken och slängigare kjolar än alla andra och tar det som en grov personlig förolämpning om de inte får gå upp till minst höga F i varje sång. När de gör det håller de tonen minst hälften längre än de borde och jämrar sig sedan över att de har ont i halsen och att dirigenten är en sadist.
Sopranerna är i hemlighet övertygade om att de är överlägsna alla de andra stämmorna och att till exempel alten, som är trevlig att harmoniera mot, i själva verket lika gärna kunde utgå utan att det märktes någon skillnad.
Basarna utgör den lägsta kasten i deras värld. De sjunger alldeles för kraftigt, är hopplösa att harmoniera mot och vem kan väl lita på någon som brummar så lågt?
Altarna
 Vet att de är jordens salt, minst. De är anspråkslösa naturer som helst skulle ha jeans på varje konsert om de fick. De vet att de har långa räckor av knepiga tonföljder och rytmer att avverka medan sopranerna skriker ut sina höga A:n alldeles för hårt (ja, basarna sjunger också för kraftigt) och att det senare gör att ingen noterar altarnas hårda slit.
Altarna konspirerar i hemlighet för att få sopranerna att låta falska och ogillar tenorerna, som sjunger i samma oktav och tror att de låter bättre än altarna gör.
|
 |
Tenorerna
 Är bortskämda. Rätt och slätt. Ingen kör har någonsin tillräckligt av dem och varje dirigent offrar hellre sin högra hand – eller ett halvt dussin alter – än låter ens en halvbra tenor sluta. En irriterande regel är att de alldeles för få tenorerna i varje kör dessutom alltid är irriterande bra. Det enda som får dem att vackla är subtila vinkar om att riktiga karlar inte kan sjunga så högt som de gör (kommer vanligen från basarnas led).
Dirigenten hyser de en hatkärlek till. De uppmanas alltid sjunga i forte – eftersom de är så få – och känner sig hotade både av sopranerna som mödolöst tar toner tenorerna skulle sälja sin själ för och av basarna som når de där obegripligt låga tonerna.
Kuriosa: Ett föga välkänt faktum är att tenorerna höjer ögonbrynen mer än alla andra korister medan de sjunger.
Basarna
 Sjunger lägst av alla. Och så var det med det. De är trygga, pålitliga människor med mer ansiktshår än någon annan. Basarna känner sig för evigt ouppskattade, men är djupt övertygade om att de i själva verket är körens viktigaste stämma, trots att de har de tråkigaste partierna av alla och ofta sjunger fem takter i sträck på en och samma ton. Detta kompenserar de genom att sjunga så ljudligt som de bara kan. Basarna är de enda som kan klaga över hur LÅGT deras stämma går, och därför gör de fruktansvärda grimaser när de tar de lägsta tonerna.
Att harmoniera med tenorerna – de koketterna – är det värsta de vet. Altar gillar de däremot, förutom när de stjäl de bättre partierna i deras duetter. Sopraner utgör ett främmande universum. Basarna kan inte förstå hur någon i hela friden kan vilja sjunga så högt och låta så hemskt när de missar tonen. När basarna sjunger fel knegar de oförskräckt vidare, förvissade om att de andra tre stämmorna ändå kommer att dränka deras misstag och att de sist och slutligen kommer att sluta på rätt ackord i alla fall.
|
