Att som dirigent välja solist ur kören är känsligt, förmodligen mycket känsligare än vad många dirigenter förstår. Samtidigt som en naturligtvis vill stötta de korister som vill ta chansen, tvingas en ändå ofta välja någon man vet kan leverera på konserten. Hur undviks det att någon känner sig trampad på tårna?
Här är några av korister självupplevda exempel på när det hela skötts dåligt:
”Alla tenorer ska lära sig solot, så bestämmer jag sedan vem som får det”.
= Alla tror någon annan får solot, så ingen lär sig det.
”Vem som ska sjunga solot bestämmer jag senare”.
= Dirigenten drar hela tiden ut på avgörandet, solisten får reda på det vid sista repet eller på genrepet, hinner inte kolla ordentligt på solot, presterar sådär.
Samma person får alltid alla solon, oavsett om det är skrivet för sopran-, alt-, tenor- eller bassolo.
= Övriga solistaspiranter känner sig värdelösa, tycker det är tråkigt, byter kanske till och med kör.
Dirigenten tvingar olika korister att sjunga solot a vista inför kören.
= Övriga korister tycker det är jättetråkigt och slöseri med dyrbar reptid.
”Vi tar bort solot, alla sopraner sjunger unisont istället”.
= Tråkigt!
Dirigenten tar solot själv.
= Men hallå...
Det kanske bästa, och mest rättvisa, sättet att välja solist torde vara att alla solistaspiranter pluggar på solot, och dessa sjunger det inför dirigenten efter repet. Dirigenten väljer därefter solist och en reservsolist ifall sjukdom skulle inträffa. Solistuttagningen görs, såklart, i god tid innan konserten.
